Jadu, det första blogginlägget då. Jag är oskuld på att blogga så tycker att vi börjar med något enkelt.

Jag saknar mina vänner. Enligt min uppfattning så har jag alltid funnits där för dem om de bett mig och ibland utan att bli ombedd. Jag har fått tåla mycket från mina "vänner" som man inte ska behöva ta från de som ska stå en nära. Nästan alla har lämnat mig utan att ha modet att säga varför. När vi var vänner så sa vi att vi trodde att vi alltid skulle vara vänner. Vi skulle vara "best man" på varandras bröllop och vi skulle vara där om den andra fick barn. Vi bråkade inte ofta eller något, inget extremt hände, men ändå försvann dem.

Vissa flyttade och skaffade sig nya vänner och glömde bort en inom en vecka, vissa bestämde sig bara för att de var för "fina" för att prata med en, vissa "hade bara inte tid" och andra bara...tröttnade?

Värdelösa vänner om ni frågar mig! En vän ska finnas där i gott och ont. De ska stötta en och lyfta upp en när man är nere och mår dåligt och inte lämna en när allt är som svårast.

Trots att de sårat mig och behandlat mig som skit så skulle jag fortfarande ställa upp om de bad mig och behövde min hjälp. Vad gör det mig egentligen? En bra vän eller bara lätthunsad?